Vem ger mig rätt att bestämma?!

Jag träffade dig igår, det var som om du hade varit borta en dag, du var likadan, men jag hade förändrats. Det var inte som innan, något var fel, något var annorlunda, dina händer kändes främmande, men dina kyssar var desamma. Jag kan inte se oss längre men vill inte förlora dig, jag vill vara din vän, vill du vara min?

Jag känner mig bekväm med dig,  jag kan sova brevid dig, jag kan skratta och hoppa, men jag kan inte berätta allt, jag försöker men då blir du sårad, istället håller jag det för mig själv och på så viss blir jag sårad, finns det någon som vill höra det jag har att säga, ja, du finns, du läser, du är min och jag kommer att vara trogen så länge du inte dömer, du lär få mina tankar, du lär få mina besvär men även all min kärlek, du är min utgång, du får aldrig bli verklig.

Jag berättade allt jag kände, han kände likadant som förr, det gjorde inte jag. Han blev ledsen, han ville inte lyssna, han sa att jag var självvisk, att jag borde tänka på honom, men jag då? Finns inte jag?Jag blir ledsen om du inte släpper mig fri, jag blir ledsen om du inte stannar kvar som min vän, jag blir ledsen om du ger dig av utan att säga adjö.

Jag ger oss tid, två år ska inte slängas iväg, att göra slut tar tid, förlåt för att jag inte insåg det, vi måste se om vi trivs lika bra ihop, om det inte bara är i vår fantasi som vi är lyckliga, men jag är ganska säker på vad jag vill ha ändå ska jag ge det tid, ge oss en chans, lär bli vi ett?
Ӂrets