Citas

 

Ni kanske ser att jag inte har hållit bloggen uppdaterad och ibland orkar jag skriva ett inlägg och sedan tar det slut. Som ni vet så sover jag (vi) riktigt dåligt här hemma och jag tror inte att jag har sovit mer än 2 timmar sammanhängande sedan augusti och det börjar märkas på kroppen. I ca 1 månad har Aria haft mardrömmar och då har det inte gått att trösta henne med amning och som värst har hon vaknat i panik varje halvtimme från 00 till 05! Heja sömn!

 

På det är denna unga fröken fylld av energi och hon ska upp och gå, krypa, ställa sig upp med hjälp av möbler, falla, tar ut alla sina leksaker, är inne och pillar på allt så när hon väl är vaken så är det bus 200% som gäller. Nekosan springer och gömmer sig och vi räknar timmarna tills att hon ska sova för dagen. Som mest sover hon 3h per dag, delad på 2 sovpass. Ibland sover hon bara 30 minuter, det varierar, men aldrig sover hon långa turer. 

 

Och mat, hon vill så gärna busa att hon vägrar äta, sen blir hon arg, då får hon mat och blir lycklig igen, lite som Snickers reklamen. Men snabbt ska det gå och sen dags för bus igen!

 

Så vad hände häromdagen, Erik var på jobbet och jag hade Aria, vi hade planer för dagen och allt började bra, frukost, bus efter frukost, men sedan började det med att den unga fröken vägrade somna, så efter 1 timmes konstant försök så somnade hon, äntligen. Och då fixar jag mig, packar allt och tänker, det här kommer att gå strålande. Men Aria sover i ca 2 timmar, och enligt mitt schema kunde hon bara sova 1h, annars skulle vi bli sena. Så jag börjar stressa inombords samtidigt som jag tänker att man ska inte väcka ett sovande barn, speciellt Aria som annars sover så få timmar. Så jag låter henne sova.

 

När hon väl vaknar står jag redo för att klä henne och bege oss ut, Jag försöker skynda oss och när vi är klara och påklädda och jag ska lyfta henne från golvet hör jag hur min rygg låser och jag får släppa. Ryggskott! Fan! Jag hör Kattis ord eka: Lyft med benen inte med ryggen och tänker att jag borde ha fortsattit tränat, då kanske jag inte skulle ha lyft med ryggen. Jag känner pressen från klockan och att vi redan är sena, så jag strechar snabbt ryggen och sen plockar upp Aria och går ner till vagnen. Här borde jag egentligen ha vänt hemåt, men envisa jag kämpade mot smärtan och var bestämd på att ta mig ut!

 

Jag stressar oss till bussen och sen tåget. Aria är missnöjd och vill bara ur vagnen, jag tänker, vad är det med henne? Sen kommer jag på, juste, mat! Plockar fram gröten och matar henne, så lugnar hon sig. Kommer fram och tar ännu en buss för att sedan ta en snabbpromenad till platsen. Aria är grymt missnöjd, jag är kall och svettig samtidigt och mitt psyke tar knäckt på mig.

 

Väl på plats är Aria glad igen, hon älskar ju människor! Jag försöker socialisera men den unga fröken behöver mer mat och jag plockar fram gröten igen. Och jag ger det ett nyt försök, att hålla i en vuxensamtal och samtidigt hålla Aria glad. Och det börjar närma sig, jag pratar lite med vuxna och jag stormtrivs, det här blir ju bra! Tills jag går för att plocka upp Arias boll och hon börjar resa sig ur stolen. Mitt hjärta bankar av rädsla, hon kunde ha knäckt skallen! Jag försöker få henne att sitta igen men hon vägrar, så jag går och finner barnen för att jag vet att det lugnar ner henne. Så där sitter jag med barnen och försöker se till så att de underhåller Aria, vilket de gärna gör och de är så himla söta mot henne. Medans jag har lämnat min plats bland de vuxna och med det en röra med barnmat och leksaker överallt. Innan jag vet ordet är det dags att packa ihop och bege sig hem men en sur Aria som till slut somnar innan vi stiger på tåget.

 

Väl på tåget sitter alla på barnvagnsplatserna och jag är inte på humör. Så jag andas in och försöker vara vänlig när jag påpekar att de platserna är för barnvagnar. Som tur är flyttar de sig utan att klaga. Eftersom Aria sover plockar jag fram min telefon och försöker uppmuntra mig med sociala medier samtidigt som jag får arga blickar från andra resenärer. Vet inte om det var för att jag höll på med min telefon eller för att jag bad folk att flytta på sig.

 

Väl tillbaka i hemmet får jag hjälp av Erik upp i lägenheten och ryggen är kaput, i ca en vecka.

 

Så kan en dag se ut hos oss och jag kan lätt tappa tålamodet. Jag försöker verkligen vara den lugna mamman men när man inte sovit på länge är mina nerver inget att leka med. Jag ska se till att börja träna igen och gå på yoga! Det behöver jag!