Förlossningen

Nu ska ni få höra hur denna dagen gick till, för att det varade mindre än ett dygn. Jag varnar känsliga läsare för att hoppa över detta inlägget, jag censurar inget!
 
5:e Januari
 
Klockan 06:00 vaknar jag pigg, har sovit ca 3 timmar och känner mig inte särskilt trött. Måste inte gå på toa direkt så jag börjar plocka undan hemma. Känner hur det börjar rinna längs benet, tänker att jag måste ha felbedömt, jag kanske ändå måste gå på toa, så jag skyndar mig men inser att det är inte kiss utan troligen fostervatten som sipprar. Jag känner inga värkar, ingen smärta, ingenting. Så jag kollar lite online och sedan ringer jag KK. De säger att det kan vara vattniga flytningar men jag tvekar. De ber mig att ringa in om 1 timme när jouren är slut så att jag kan få tid att kolla upp detta. Erik vaknar och jag berättar för honom, jag är lugn och det är även Erik.
 
Ringer KK igen, får tid 13:45 för att kolla om det är vattnet. Jag börjar känna lite mensliknande smärtor men inget som stör mig särskilt mycket. Det känns bara ovanligt att känna dessa smärtor, det är trots allt mer än 9 månader sedan jag kände såhär. Klockan 7 har vi tid för tvätt och jag ber Erik lägga in den så att vi inte har tvättkorgar fulla om bebisen skulle komma idag. Klockan 09:15 har vi tid hos barnmorskan och jag tycker att vi ska gå dit. Det har fallit årets första snö och det är tyst och mysigt ute på gatorna när vi promenrar mot barnmorskan. Värkarna kommer tättare 1 gång i halvtimmen är de lite starkare, en gång i kvarten är de mildare. Men jag är pigg och barnmorskan säger att hon tror att det är dags nu.
 
Efter besöket går vi och handlar mat, för att vi har inte bunkrat upp. Vi handlar även amningslinne för det har jag glömt inhandla och vi tar avslutar vår tvättid. Jag spenderar morgonen med att njuta av solskenet, lugnet som snön drar med sig, vika tvätt och packa BB-väskan, för denna var inte förberedd. Sedan försöker jag vila men värkarna tillåter inte att jag sover då jag inte mår bra att ligga ner och måste sitta upp och ta värkarna.
 
13:45 dags för kontroll, de bekräftar att det är fostervattnet som har gått. Jag kopplas även in till en CTG maskin och värkarna är inte roliga att ta liggande. Jag blir lätt illamående. Efter ca 30 minuter kopplas jag loss och jag är så tacksam för det. Vi får beskedet att allting ser bra ut och att vi ska komma in när värkarna kommer tättare, just nu kommer de var 10:e minut.
 
Åker hem, försöker vila men det går inte, sover i 8 minuters intervaller, tills klockan är ca 17 då kommer värkarna tättare och mycket kraftigare, samt att jag är helt slut i kroppen, jag vill sova men värkarna tillåter inte det. Vi ringer till KK, jag säger att jag är trött och det gör för ont nu, nu vill jag komma in, de säger att det är ok.
 
Chekar in vid 18, värkarna är fruktansvärda och kommer var 3:e minut. De kopplar in mig till en ny CTG och jag måste ligga ner i ytterligare en halvtimme, som kändes som en evighet. Erik fick stå och hålla i en kräkpåse och försökte göra allt för att få tiden att gå snabbare, medans jag koncentrerade mig på att andas. Jag hade ännu inte fått någon bedövning. Efter CTG:n  kollade de hur mycket jag var öppen och det var hela 8 cm!  Jag fick lustgas och lite tips på att stå upp men mina ben kändes som gele och det gick inte, jag var så trött i kroppen och det jag kunde göra var att sitta ner. Samt att jag frös mellan värkarna och hade värmeutslag under värkarna.
 
Vid slutet ökade de min lustgas, men jag blir så lätt illamående att jag blev väldigt snurrig och vi fick sänka senare. Det var därför jag tog ingen morfin. Och epidural tyckte jag inte var lönt då jag var 8cm öppen och troligen skulle det gå fort nu. Men icke nicke. Det var inte förrän vid 23 som jag kände att kroppen ville krysta och krystandet pågick i ca 1 timme. Nu var lustgasen slut och jag hade bara min andning och orden jag hörde i rummet. Flera gånger sa de, nu är den snart ute, nästa krystning så kommen den, du är så nära. Men det kom ingen bebis, jag krystade och krystade och några gånger gav jag upp, jag viskade till Erik, jag orkar inte mer, jag är för trött. Jag tänkte: snälla, bara dra ut henne, jag orkar inte mer. Men för varje värk så krystade jag och jag tog i med alla mina krafter, tills hon kom ut 00:14. 
 
 
6:e Januari
 
Det var en magisk känsla, men jag kände direkt, herrejesus, det här gjorde fruktansvärt ont, men vad skönt att hon är ute. Det var glädje, kärlek och en skrikande lite flicka som kom ut.
 
Under krystandet trodde jag att min rygg skulle knäckas i två. Det brändes i underlivet och vid flera krystandet trodde jag att höll på att spricka i sönder. Men icke nicke. Ryggen klarade sig och även underlivet, inga sprickor (som de kunde se), inga sår, inget som behövdes sys och jag överlycklig över detta. Halleluja! Sedan var det efterfödseln som gällde och den kändes rejält, särskilt när de började trycka på min ömma mage för att få ut allt. Usch! Under hela förlossningen var jag inne i min Zen, andades igenom smärtan, tänkte på värkarna och fokuserade på att jobba ihop med de. Men efter förlossningen, när jag hade min dotter på mig, då försvann allt det och smärtan kändes överallt. Och hur känns efterfödseln, som en stor klump av mens, där det smärtsamma för mig var allt tryckandet på magen och det svåra var att krysta utan mage.
 
Aria vägdes och mättes: 3,145kg och 47cm, vi försökte amma, vi fick in brickan med mat och alla säger att den är magisk, det bästa man har ätit, och nja, nej. Det var gott med mat men det godaste man har ätit är verkligen ett överdrift. Efter att ha ätit behövde jag verkligen sova och då fick Erik och Aria lite egentid medans jag fick min efterlängatde sömn. Efter någon timme var jag pigg och glad, bytte om till rena sjukhuskläder och var uppe på benen. Vi valde att åka hem direkt och fick grönt ljus av personalen på KK. Vid 7 tiden chekade vi ut, beställde en taxi och åkte hem för att sova och mysa med våra bebisar (Aria+Nekosan).
 
Jag kommer att skriva om förhållandet mellan Nekosan och Aria i ett annat inlägg, om ni är intresserade.Vilket jag tror att ni är.
1 fruborgenvik.se:

skriven

Va kul att läsa din berättelse! Det mesta man läser just nu känns lite skrämmande tycker jag men så roligt att det gick så bra för er. (inga komplikationer menar jag, kan tänka mig att det GÖR ONT att föda barn!) Lycka till med fina Aria och nya mammalivet =)

Svar: Vad roligt att höra! Det gick väldigt bra även om det gjorde ont, men man var beredd på det. Min rekommendation är andningen, fokusera på den och ta det i din egen takt. Det kommer att gå strålande!
Cita

2 Renata:

skriven

Vad roligt att läsa din berättelse. Låter verkligen som en "exemplarisk förlossning" ☺️ Hoppas att jag inte heller spricker nästa gång, det är faktiskt väldigt onödigt! Håller med dig om att det är hemskt när de ska trycka på ens mage, jag kände bara låt mig vaaaaaa 😂

Svar: Haha! Verkligen, man är så öm och helt ur fokus.
Jag måste säga att det var en mycket fin förlossning. Hade varit helt perfekt om jag hade fått sova. Får hoppas på att kommande blir såhär.☺️
Cita

3 Kattis:

skriven

Vad skönt att ni fick åka hem direkt! Jag trodde det var obligatoriskt att stanna en natt (har för mig att Madde var kvar två nätter) men är ju bra om man inte måste. Skiljer sig säkert från olika landsting också. Kan tänka mig att man bara vill hem till sitt eget :P

Svar: Vi ville gärna hem. Kände inte för att åka till Lund för att bo på hotell. Om allting gått bra får man liv och åka hem efter 6h ☺️
Förresten tack för idag! Hade det helt fantastisk mysigt. Ni är så fina ❤️
Cita

Kommentera här:

Ӂrets