Cita, cellen och snön

Jag börjar gilla det här med cellen, trots att min trötthet tog över 75% av lektionen och jag försökte verkligen förstå vad som sades men mina tankar flög iväg, de åkte bort från min kropp, var de hos dig?

Idag vaknades med snö, det cyklades till skolan, jag hade ingen ork, men efter några av Dogans smekningar mot min rygg så kändes det plötsligt bättre, kan det ha varit så enkel? Kommer hem, vilar, äter, vilar igen, blir så oehört deprimerad, vill inte prata med någon, vill isolera mig samtidigt som jag står och väntar på dig, på ditt samtal, varför har du aldrig av dig, vem är du egentligen? Inte ens jag vet det, lär du komma ur ditt gömställe någon dag och ge mig den uppmärksamhet jag behöver, lär du älska mig lika mycket som jag älskar dig? Jag älskar dig för att du inte finns, endast i mina fantasier, i mina drömmar befinner du dig, där dyker du upp, jag har aldrig träffat dig förut, men i mina drömmar känner du mig, i mina drömmar älskar du mig, i mina drömmar får du mig att le, lär jag le inatt också?

Kommentera här:

Ӂrets